Färgkontraster i konsten Komplementfärger, Itten och siffran 7

Om två eller flera färger placeras i ett direkt förhållande till varandra skapar de en helt ny effekt beroende på deras respektive egenskaper och deras kombination.

Den schweiziske konstläraren och målaren Johannes Itten (1888 – 1967) systematiserade sådana interaktioner mellan närliggande färger. Han definierade sju färgkontraster baserade på ett färghjul som han utvecklade och som fortfarande är en integrerad del av modern designteori idag.
Innan vi tittar på de olika färgkontrasterna är det dock lämpligt att titta närmare på Ittens färghjul.

Ittens välkända tolvdelade färgcirkel är baserad på de tre grund- eller primärfärgerna rött, gult och blått, från vilka de tre sekundärfärgerna orange, grönt och violett kan blandas. Om primär- och sekundärfärgerna blandas uppstår ytterligare sex blandfärger, de så kallade tertiärfärgerna (orangeröd, mörkgul, ljusgrön, blågrön, blåviolett och purpurröd).

Under årens lopp kritiserades dock Ittens modell av Harald Küppers, en tysk trycktekniker. Han konstaterade att färgerna mitt emot varandra i en färgskala – så kallade komplementfärger – fysiskt sett alltid borde resultera i grått. Men Ittens komplementfärger ger faktiskt bruna, smutsiga nyanser när de blandas.

Küppers kritiserade också det faktum att Itten inte brydde sig mer om färgerna svart och vitt i sitt färghjul.

Oavsett Küppers kritik kan man konstatera att färgblandningar som utförs enligt Ittens färglära är svåra att blanda och inte alltid lätta att förstå.

I sin egen hexagonala färgmodell presenterade Küppers sedan sina åtta grundfärger: de primära ljusfärgerna rött, grönt och blått – enligt Küppers orangerött, violettblått och grönt -, de primära tryckfärgerna cyan, magenta och gult samt svart och vitt. Dessa primärfärger resulterar i ett mycket större antal blandbara färger än vad som är praktiskt möjligt med Ittens färglära. Dessutom ryms båda typerna av färger, skärmfärger och tryckfärger, i en och samma modell.

Küppers färglära är därför särskilt intressant för mediedesigners och kommer att ingå i den följande behandlingen av Ittens sju färgkontraster.

De 7 färgkontrasterna

1. Färg-i-sig-kontrast (eller färgkontrast)

_{Färgen i sig kontrasterar mot Ittens primärfärger rött, gult och blått (vänster), sekundärfärgerna orange, grönt och violett (mitten) och pastellblandade färger (höger).}

Färg-i-sig-kontrasten uppstår när minst två rena färger kombineras.
Kontrasten blir särskilt stor när man väljer rena, starka färger som ligger långt ifrån varandra på färghjulet. Ett exempel på detta är kombinationen av Ittens grundfärger rött, gult och blått.

Färg-i-sig-kontrasten är med sina rena färger mycket färgstark, slående och stark. Den förknippas med egenskaper som glad, ljus, sorglös men också naiv, skrikig och högljudd.

I reklam väcker kontrasten snabbt uppmärksamhet. Den förkroppsligar också vitalitet, mångsidighet och kreativitet.

Kombinationen av flera färgtoner kan dock också verka påträngande och skrikig. För att motverka detta kan man t.ex. minska färgernas ljusstyrka och mättnad. Mjuka pastellfärger har en lugnande och mindre högljudd effekt. Kombinationen av blandade färger har också vanligtvis en mer behaglig effekt på betraktaren, eftersom de är mindre intensiva än rena färger.

2. Komplementär kontrast

Komplementärkontrast är en extrem form av färg-i-sig-kontrast som skapas genom att kombinera två komplementfärger.

Komplementfärger är färger som är motsatta varandra på färghjulet – till exempel, enligt Küppers, färgparen rött och cyan, grönt och magenta eller blått och gult.
Kontrasten mellan två komplementfärger verkar mycket extrem och livlig, eftersom färgerna förstärker varandras effekt. Detta är en fördel som designers utnyttjar för att få motiv, design eller reklam att se ännu mer imponerande ut.
Precis som med färg-i-sig-kontrasten leder kombinationerna av komplementära blandfärger också till en mjukare kontrast med komplementärkontrasten.

3. Ljus-mörker-kontrast (eller ljushetskontrast)

_{Den starkaste ljus-mörk-kontrasten till vänster: svart/vit. I mitten ett typsnittsexempel med gula bokstäver på blå bakgrund. Till höger, ett exempel som visar den dåliga läsbarheten av grönt på komplementfärgen magenta.}

I ljus-mörk-kontrast ställs en ljus färg mot en mörk färg. Ljusa färger samt svart, vitt och grått används, där kombinationen av svart och vitt bildar den mest extrema kontrasten.
Särskilt för logotyper, flyers, affischer eller piktogram är en stark ljus-mörk kontrast slående, lätt att läsa och minnesvärd.

Förutom den klassiska kombinationen av svarta bokstäver på vit bakgrund, ser ljusa textelement bäst ut på mörka ytor. När du placerar färgad text på färgade ytor är det lämpligt att välja färger som skiljer sig mycket i ljusstyrka. Av de rena, ljusa färgerna bildar gult och blått den starkaste kontrasten mellan ljust och mörkt. En text i ljusgult framträder mycket väl på en blå bakgrund och är lätt att läsa.
Komplementfärgerna magenta och grön har däremot den minsta skillnaden i ljusstyrka. Sådana färgkombinationer, som inte ger tillräcklig ljus-mörk-kontrast, är mindre lämpliga för texter.

Ljus-mörker-kontrasten spelar dock också en viktig roll i foton. I svartvita fotografier är det de starka kontrasterna mellan ljusa och mörka element som gör ett motiv intressant och bidrar till rumslighet och djupeffekt. Fokus i bilden kan också påverkas av kontrasten mellan ljust och mörkt: Ljusare element står i kontrast till en mörkare miljö och uppfattas därför snabbt som den viktigaste delen av helheten.

4. Kontrast mellan kallt och varmt

_{Till vänster den mest extrema kall-varm-kontrasten röd/cyan. Bredvid den ytterligare två exempel på blandade färger.}

Enligt vår uppfattning delar vi in färger i varma färger och kalla färger. Färger som rött, orange eller gult hör till kategorin ”varma”. Blågröna toner, cyan, mellanblått och blått anses däremot vara ”kalla”. Färgerna grön och magenta kan inte klassificeras lika tydligt.

I kontrasten kall-varm står kalla och varma färger mot varandra. Dessa färgkombinationer har en mycket intensiv och uttrycksfull effekt. Dessutom förknippas de subjektivt med många andra egenskaper: skuggigt eller soligt, lugnande eller stimulerande, långt borta eller nära, lätt eller tungt, fuktigt eller torrt. Dessa kontrastpar kan illustreras på ett utmärkt sätt med hjälp av kalla och varma färgtoner.

Den mest extrema kall-varma kontrasten bildas för övrigt av komplementfärgerna rött och cyan, eftersom rött klassas som den varmaste och cyan som den kallaste färgen.

5. Kvalitetskontrast (eller även mättnadskontrast eller intensitetskontrast)

Färgkvalitet beskriver graden av renhet eller mättnad hos en färg.
Om rena, mättade färger kombineras med mindre mättade varianter kallas detta för en kvalitetskontrast.

För att minska färgkvaliteten hos en färg som magenta eller grön kan färgerna svart, vit eller grå samt komplementfärgen läggas till. Detta gör färgen grumlig, matt och gråaktig. Om den mättade färgen nu sätts i kontrast, framträder den automatiskt, medan avmättade nyanser hamnar i bakgrunden – de bleknar bokstavligen bredvid den ljusa färgen. Sådana kombinationer verkar lugna och balanserade, men samtidigt inte särskilt slående och iögonfallande.

För att uppnå kontrastrikare färggraderingar kan man förutom mättnaden även ändra färgens ljusstyrka. Dessa färggraderingar upplevs som särskilt harmoniska och används vanligtvis i monokromatisk, dvs. enfärgad, design.

Kontrast mellan färg och ofärg

Kontrasten mellan färgat och ofärgat är en speciell form av kvalitets- eller mättnadskontrast. Den är inte en av Ittens sju färgkontraster, men bör nämnas här eftersom den är av stor betydelse inom design.

Den kromatisk-akromatiska kontrasten beskriver juxtapositionen av ljusa färger och akromatiska färger, dvs. svart, vitt och grått.

Om ljusa färger placeras på svart framstår de som ljusa och särskilt närvarande – med undantag för mörka nyanser.

Färger framstår som vänliga på vitt. Det bör dock noteras att mycket ljusa färger, t.ex. gult, är mindre effektiva på en vit bakgrund än på en svart.

När färger kombineras med grått är skillnaden i ljusstyrka mellan färgerna och den grå tonen mycket viktig. Ju mer lika ljushetsvärdena för en färg och den gråa tonen är, desto mindre effektiva är de.

6. Kvantitetskontrast (eller även områdeskontrast)

Kvantitativ kontrast är inte direkt en färgkontrast. Itten syftar egentligen på de proportioner eller ytförhållanden i vilka färgerna är placerade i förhållande till varandra.

Varma, ljusa färger uppfattas starkare än kalla, mörka färger. Gula element, till exempel, fångar omedelbart betraktarens blick, medan violetta element i samma storlek verkar oansenliga och subtila.

För att effektivt styra färgernas inverkan – särskilt i förhållande till varandra – kan de samordnas med avseende på deras ytstorlek.

För en lugn och balanserad effekt bör varma färger med hög ljusstyrka ta upp en mindre andel av ytan än kalla färger med låg ljusstyrka. I vårt exempel med färgkombinationen gult och violett innebär detta att det gula elementet bör vara betydligt mindre än det violetta elementet så att båda färgerna får samma effekt.
Man får dock inte glömma att ojämna färger skapar spänning och aktivitet och att ytkontraster därför bör väljas medvetet och noggrant beroende på avsikten.

7. Samtidig kontrast

Simultankontrast är ett optiskt fenomen där en färg påverkas av sin omgivande yta.

Om vi till exempel tittar på en neutralgrå fyrkant på en grön yta, märker vi att det gråa verkar varmt och nästan rödaktigt. Samma kvadrat med samma grå nyans ser däremot kall och lite blåaktig ut mot en gul yta.
Detta subjektiva intryck beror på att när vi tittar på en färg försöker synsinnet alltid skapa den matchande komplementfärgen i omgivningen. Våra ögon strävar därför efter att hitta en balans.

Detta fenomen kan vara mindre viktigt vid utformning av flygblad, affischer eller broschyrer – men man bör alltid komma ihåg att varje bakgrundsfärg och varje färgad yta har en inverkan på de element som placeras på den. Detta spelar en särskilt viktig roll i företagsdesign, till exempel när det gäller att placera en färglogotyp på färgade bakgrundsområden.

Med komplementfärger förstärker den samtidiga kontrasten färgeffekten. Till exempel verkar gult ljusare och renare mot violett än mot andra färger.