Multiplikationstabellen för liten teckenstorlek

Teckenstorleken påverkar både läsbarhet och texteffekt lika mycket. Men vad är teckenstorlek exakt? Var mäts det och varför är bokstäverna i Times större än bokstäverna i engelsk skrivstil, även om exakt samma teckenstorlek använts.

Fortfarande cirkulerar på Internet speciellt för studenter, men även för andra målgrupper allmänna regler för teckenstorlek. Så vissa universitet kräver fortfarande avhandlingen i 12 punkter, eventuellt i Times New Roman, och man undrar vem som egentligen skulle vilja läsa det. Osäkerheten är inte en slump, det finns knappt några sammanfattande och samtidigt förståeliga riktlinjer, när det gäller teckenstorlek. Dags att ta ljuset in i mörkret.

Typografiska mätsystem

Vid skriftarbete arbetar man inte med det metriska utan det typografiska mätsystemet. Vi mäter och definierar alltså inte i meter och millimeter, utan genom all historia med den minsta, och därför också mycket bättre lämpade grafiska enheten, punkten. Under åren och århundraden användes här också olika storlekar; under många år var Didot Point, en vidareutveckling av Fournier-punkten, standard i den typografiska världen. Med sin storlek på 0,375 mm var den något större än den nu aktuella PostScript- eller DTP-punkten, som är på 0,353 mm. Så om du anger en teckenstorlek på 10 punkter i Microsoft Word eller Adobe InDesign, blir din teckenstorlek 3,53 mm, i verkligheten.

Vad är teckenstorlek?

Låt oss först definiera termen teckenstorlek eller fontstorlek. Strängt taget är detta vilseledande, för varken i InDesign eller i Word eller liknande definieras teckenstorlek med punktinmatning i inmatningsfältet ”Teckenstorlek” – i stället bestämmer vi kägelns storlek. Teckensnittet är en kubformad metallkägel av en kast ur blysatsen. På den övre delen sitter ett spegelvänt och upphöjt tecken som ska tryckas, själva typsnittet; runt och bredvid är mer eller mindre ”luft”, alltså ett område som inte trycks, även kallat kött eller stans.

När Gutenberg satte en 12-punkts teckenstorlek, hade kägeln och inte den mätbara tryckta bokstaven en storlek på 12 punkter. Således är kägelstorleken vanligtvis alltid större än själva typsnittet.

Vi heter vi ju dessbättre inte Johannes Gutenberg och lyckligtvis behöver vi inte bära omkring några kastlådor. I tider med digitala typsnitt används således inte längre en fysisk kägel. Icke desto mindre fortlever begreppet och särskilt betydelsen av en teckenkägel i teckensnittdesignen, då den som i InDesign definierar en teckenstorlek på 12 punkter, fastställer exakt denna kägelstorlek.

Olika mätresultat

Nu kan man utgå ifrån, att helt enkelt tänka bort låt oss säga 15 procent ”kött” vid varje teckensnitt, alltså inte tryckande material runt typsnittet. Genom att ange 12 punkter skulle 15 procent för varje typsnitt ha en faktisk och mätbar storlek på 10,2 punkter. Men så är det inte.

Du känner säkert till det: Två teckensnitt satta i samma storlek vid sidan om varandra kan tyckas ha ungefär samma storlek, men kan också ha tydliga storleksskillnader. Bortsett från storlekseffekten, som också spelar en viktig roll, påverkar användningen av kägeln avsevärt den faktiska, mätbara slutstorleken.

Denna kägelanvändning, det vill säga utformning av storleksförhållanden och luft runt den, lämnas åt varje typograf. Den som gillar att vara mer luftig som typograf, skär sitt teckensnitt med mycket kött; andra teckensnitt har ett stort kägelutnyttjande – i tanken överfört till blykägeln – upp till kägelkanten och till och med över.

Ju mindre kägelanvändning desto mindre är den faktiska, mätbara teckenstorleken; ju större konanvändning, desto större teckenstorlek.

Olika storlekseffekter

När vi fastställer en storlek och bedömer den, får vi inte glömma effekten. Det finns teckensnitt, som inte bara har en identisk kägelstorlek (vi skriver teckensnitten i 12 punkter), utan också en identisk, mätbar teckenstorlek (vi använder typmätaren för att mäta en identisk storlek på versalerna). Och ändå verkar de olika stora och blir särskilt i små storlekar olika lättläst – så de skapar alltså olika stora intryck. Vad beror det på?

En bokstav skapar många olika sinnesförnimmelser; ett ”p”, pekar exempelvis ner i källaren, ett ”a” förblir i centrum, ett ”b” sträcker sig upp mot himlen, ett ”E” håller sig i mitten och uppe, ett ”O” sträcker sig ytterligare ett stycke uppåt och stora bokstäver med accenter är vinnare i storlekstävlingen. Följande översikt ska illustrera detta:

Förutom bokstävernas form, profiltjocklek och tjocklek är det framför allt mittlängden som påverkar storleksintrycket. Mittlängden, även kallad x-höjd, är höjden på små bokstäver som ”m”, ”a” eller ”z”. Denna storlek är i förhållande till versalhöjden annorlunda, alltså till ”M”, ”A” eller ”Z”. Ofta har bokstäverna ett storleksförhållande enligt det gyllene förhållandet – med faktor = 1,6. ”M“ är alltså 1,6 ggr. större än ”m”.

Dessa proportioner är, som alltid och lyckligtvis bara ett medelvärde; många teckensnitt använder olika proportioner som också fungerar. Och även om man ska vara försiktig med allmängiltiga uttalanden beträffande teckenstorlek, kan man säga att teckensnitt med stora mittlängder i förhållande till versalhöjd är större än teckensnitt, där mittlängderna är relativt små.

Mäta teckenstorlek

Vad gör du om du har en mall och ska bestämma vilka teckenstorlekar ska användas där, till exempel för att utforma en flyer enligt en gammal mall?

Det finns olika tillvägagångssätt, men tyvärr inga bindande standarder. Med hjälp av en typometer, en linjal för det typografiska mätsystemet, kan tryckta teckensnitt mätas. Men även här finns det olika mätvarianter, olika typometrar och slutligen olika punktstorlekar.

hp-höjd

Det är vanligt att mäta hp-höjden, dvs. den totala höjden från toppen av ett ”h” eller ”b” eller ”d” eller ”l” till botten av ett ”p” eller ”q”. De flesta typometrar har en påtryckt rektangel; den motiverade designern söker igenom rektangeln, där tecknen ”h” och ”p” passar exakt och har därmed avläst teckenstorleken. Tänk, om inte ovan nämnda olika kägeltillvarataganden fanns.

Versalhöjd

Alternativt arbetar vissa designers med angivning av versalhöjd. Här mäts bara storleken på en stor bokstav utan avrundningar, till exempel storleken på ett ”H” eller ”M” – men särskilt i skriv- och handstil är de svåra att mäta. Denna storlek är naturligtvis inte den teckenstorlek som program såsom InDesign förväntar sig under teckenstorlek, eftersom de vill ha kägelstorlek. Således behövs här antingen empiriska värden eller man vet vilken punkt ska kontrolleras för att komma från versalhöjd till teckensnitt- eller kägelstorlek.

Vilken teckenstorlek till vad?

På grund av den nyss beskrivna situationen är det knappast möjligt att ge seriösa rekommendationer för teckenstorlek. En bra lässtorlek för längre texter som tidskrifter och även böcker är vanligtvis mellan 8 och 12 punkter; om du vill begränsa dig mer ska du känna till det använda teckensnittet för att göra ett pålitligt uttalande. Detsamma gäller för visitkort eller brevhuvud, även här används storlekar mellan 8 och 12 punkter. Bildtexter, information om upphovsrätt, fotnoter och liknande övriga kommentarer kan också vara läsbara med 7 punkter, men detta är mycket beroende av använt teckensnitt och andra detaljer som radlängd, textmängd eller bakgrund. 6-punkts teckensnitt kräver vanligtvis bra glasögon och används ofta som ett avskräckande exempel för det ”finstilta” i kontraktet.

Facit: Vi vet, att vi inget vet

Det finns ingen allmängiltig regel för kägelutnyttjande eller slutgiltig teckenstorlek. Teckensnittsstorlekar är relativa och det tränade ögat såväl som erfarenheten är de två hjälpredorna som, förutom några få grundläggande värden, hjälper effektivast vid val av rätt storlek.